All Eyez On Me !

Min älskade Michael, det har nu gått tolv dagar sedan du gick bort. Jag kan fortfarande inte förstå att det har hänt, jag vill inte inse det. Ibland kommer jag på mig själv tänka att jag måste boka biljetten till London och börja packa, för att sedan inse att det blir inget London.. Det blir ingen konsert.. Jag kommer aldrig mer att få se dig.. Jag kommer aldrig mer att se ditt vackra leende, mer än på en bild. Det som dock gör mest ont är inte att jag inte kommer att få se dig mer, utan att du inte längre finns på denna jord. Bara vetskapen om att du fanns och levde gjorde mig trygg. Och det är nu som du är borta som jag förstår hur viktigt det var för mig att du levde. Nu känner jag mig bara.. tom. Min Michael, min idol, min förebild, min inspiration, min kärlek.. finns inte längre. Första dagarna efter beskedet om din död gick jag bara omkring i en dimma av sorg och saknad.. Hur kan detta ha hänt.. Kan det vara sant.. att du är borta, för alltid? Jag kommer aldrig att glömma känslan jag bar på dom dagarna.. Jag saknar dig så mycket, Michael. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Tack för allt du gjort för mig. Tack för alla minnen, tack för alla texter jag har kunnat relatera till, tack för att du med ditt goda hjärta väglett mig till att bli en bättre människa, tack för att du inspirerat mig genom alla dessa år, tack för alla underbara människor jag har träffat genom dig, tack för varje leende, varje ord, varje slängkyss, varje blick, varje dans, varje melodi, varje text, varje känsla men framför allt tack för all kärlek som du gett mig genom att vara du. Jag är stolt över att vara ett Michael Jackson fan, det har jag alltid varit och det kommer jag alltid att vara.

Michael, Kärleken du ger mig genom din röst, dina ord och din melodi, den kärleken är det vackraste och renaste jag känt. Utan känsla av tvivel eller rädsla, bara ren kärlek. Det är vad du har gett mig enda sedan jag var en liten flicka och inte ens visste vad ditt budskap var. Nu som vuxen förstår jag att jag fastnade för dig för att jag kunde relatera till den ensamma människa du var, jag kunde se det i dina sorgsna ögon. Jag älskade dig från första gången jag såg dig, du blev min räddning, den enda på hela jorden som jag kände att jag kunde relatera till. Du var min förebild - någon som jag såg upp till - någon jag ville efterlikna. Med ditt goda hjärta och din starka vilja att vilja hjälpa andra inspirerade du mig till att vilja göra samma sak.
Michael, när jag skriver detta kan jag inte förstå att den enda människa som genom hela mitt liv varit en trygghet för mig inte längre lever. När andra svek hade jag dig som tröst. När ensamheten tog över och jag inte längre ville leva, då fanns du där. När ingen människa kunde älska mig för den jag var, då sökte jag mig till dig. Och trots att du var Michael Jackson, en femtioårig man, helt ovetandes om att jag ens finns, så kände jag en slags närhet till dig som inte går att beskriva. När du levde talade du ofta om hur ensam du kände dig, fastän du hade så mycket människor omkring dig. När du sa detta kände jag mig för första gången inte ensam längre.
Michael, jag hoppas att du är på ett bättre ställe nu. Och din död har fått mig att starkt vilja tro på liv efter döden, för jag vägrar tro att du är helt borta. Jag vill så gärna tro att du sett och hört vad som hänt efter din bortgång. Hur alla överöser dig med kärlek, Michael. Detta hade du behövt medan du var vid liv. Det var så vackert, Michael, hur du fick hela världen att stanna till. Hur miljontals människor enades, en hel värld i sorg, för dig. Jag önskar av hela mitt hjärta att du sett detta. Och att du såg minnesstunden vi hade för dig i Umeå. Jag var så förstörd av sorg, det var vi alla. Men det var så vackert, kärleken till dig hade enat oss alla. Tack.
Michael, jag har lyssnat på din musik konstant sedan du gick bort. Jag har oftast svårt att hålla tillbaka tårarna, men jag vet att tiden läker alla sår. Din musik är det enda jag har kvar av dig. Trots att jag har lådor med bilder, skivor, vykort och andra samlingssaker så är din musik det enda som kommit direkt från dig till mig. Därför kommer jag att fortsätta lyssna på din vackra melodi, och låtsas som att ditt liv var lika vackert som din melodi, det ger mig lugn.

Jag skulle ha sett dig igår. Den 24:e Juli 2009, This is it, det här var vad vi hade väntat på. Din comeback för omvärlden, men hos oss hade du aldrig försvunnit för att komma tillbaka. Du var alltid störst hos oss, du var alltid bäst hos oss. Bara din existens räckte för oss.

Vila i frid, Michael Joseph Jackson.

Jag älskar dig och kommer alltid att älska dig.

Det finns så mycket tid över att tänka just nu. På vad som är rätt och fel, vad framtiden kommer att ge, hur det förflutna har päverkat allt som händer idag och på sina val. Jag vet att jag har gjort många fel och att jag fortfarande gör många fel. Och jag vet att jag i framtiden kommer att se tillbaka och undra hur jag tänkte och varför jag gjorde vissa av de valen jag gjort. But that's the beauty with life. Jag hoppas att jag har lärt mig av mina misstag och jag hoppas att jag i framtiden kommer att ha lärt mig något också. Idag är en tillfällighet, idag är en tid som bara ska fördrivas.. fram till mitt riktiga liv börjar. Allt fram till dess är inget jag är stolt över. Min skolgång, kärleken och mina övriga val i livet är inget jag kan säga har gjort mig stolt. Jag har svikit mig själv och många andra, många gånger. Men det finns en tid och plats för allt och jag känner att det verkligen börjar när jag flyttar. Jag har gjort mitt här. Många skulle kalla det att fly, för jag har flytt många gånger, men den här gången åker jag av rätt skäl. Jag drar för att jag vill gå vidare nu, det finns inget mer att hämta här. Det tog ett tag att lista ut vem jag är och vad jag vill men nu när jag vet det så känner jag att jag vill utvecklas mer, någon annan stans. I'm done.

-

Verkligheten slår en ibland. När jag är på väg hem från jobbet på natten. Ensam med mina tankar och det enda som hörs är ljudet av mina klackar. Då inser jag att min plats på jorden egentligen är så liten, jag är så uppe i mina tankar hela tiden att jag glömmer bort allt annat. Att runt om i världen finns det så mycket människor som har det svårt och mitt samvete tar över för att jag är en egoist. Allt kretsar inte kring mig, jag är en sån liten del av detta, mina problem går att lösa, är mina problem ens problem? På andra sidan jorden sitter det en tjej i min ålder som också har problem, men hennes problem är hur hon ska ta hand om alla sina småsyskon eftersom hennes föräldrar gått bort. Jag har alltid sett mig själv som en god människa, men vad gör jag egentligen för att kunna kalla mig själv för god?


-

Har inte blivit så mycket bloggskivande den senaste tiden.. Min dator krashade först och när jag fixat den så finns inget internet. Typiskt. Inte för att jag har så mycket tid att sitta här ändå.. Har jobbat rätt mycket. Med nya öppettider till 01. Har varit sjuk så ingen träning på skitlänge. Sen har jag börjat röka igen. Ja, det var väl allt jag hade att säga om det. Livet går upp och ner mycket just nu. Man kan väl säga att jag är en aning ostabil för tillfället. Men men, that's life..

I veckan blir det jobb och körlektion och skola.
Same old same old..

Nä va tråkigt.. Hejdå..

And I'm not sorry, it's human nature..
Did I say something wrong..?
Oops, I didn't know we couldn't talk about you..

Har egentligen inget vettigt att skriva. Gick upp halv sju idag, ska åka in till Gävle och intervjua en friskola där. Sen hjälpa pappa med lite grejer och sen plugga körkortet lite. Måste skärpa mig nu!
Stockholm nästa fredag, äntligen händer det något! Men ge mig sol och värme, och helst ett annat land faktiskt. Då är jag nöjd.

Skit dag, skit vecka..
Helvete.

Att inse att ett beteende är destruktivt.
Att ta steget och ändra på det.
Att kunna se saker från ett annat perspektiv.
Att våga, att ta risken, att vara stark nog.
Att kunna se sanningen för hur den egentligen är.
Att inte vara så blåögd.
Att inte ta SKIT!
Alla vill inte väl, alla är inte snälla.

Jag undra hur många vänner som egentligen skulle ställa upp när man behöver det. Hur många, av alla man har runt omkring sig, skulle sätta sitt liv åt sidan för att hjälpa en när det krisar? Familjen gör det utan tvekan, det vet man. Men vänner, skulle dom? Hur många sånna människor finns det egentligen, överhuvudtaget? Jag har då aldrig träffat någon som jag vet till hundra procent skulle ställa upp. Eller, jag har trott att jag har träffat sånna människor många gånger men när motsatsen blev bevisad så många gånger så ger man upp.. Men vissa människor vet jag är här för att stanna, det känner jag. Dessa kanske inte alltid kommer att ställa upp, things to do-places to go, men bara vetskapen om att de stannar gör mig trygg.

And I'm not sorry, it's human nature.
Express yourself, don't repress yourself.

Sedan jag sökte till högskolan har jag känt en stor lättnad, skönt att få det ur vägen nu.. Nu är det bara en månad kvar i skolan, mycket ska göras.. Sedan får jag ta itu med problemet om sommarjobb. Det löser sig.. Dom har ringt från Fjällbacka nu och vill ha mig där i sommar igen, det är bra pengar men jag vet inte..

Det är en dålig dag idag.. Känner mig lite depp så jag ringde Ardita och vi ska nog åka in till Gävle.. Jag orkar inte vara i en stad där ingenting händer. Och när något väl händer så hände samma sak förra veckan, och veckan innan det också. Samma sak hela tiden. Min dagsrutin bara går runt, runt, runt.. Vakna, skola, körskola, gymma, hem.. Och jobba ibland. Och nån kompis ibland. Jag trivs med den rutinen iofs, men jag behöver också något att längta till.. Något att se fram emot, inte s.a.m.m.a. sak varje dag.. Michael i Juli gör mig överlycklig! Flytt i Augusti gör mig skiiit pirrig!

Jag vill åka nu..